Hej!

Min syster skrev en liten uppsats om sig själv, så jag tänkte att jag skulle försöka mig på något liknande. Har man läst hennes finns det inte mycket att tillägga egentligen. Hon och jag är näst intill äckligt lika i vad vi tycker och tänker, men för de som inte har läst hennes kan jag väl prova sätta ihop något eget.

Mitt fulla namn är Nils Johan Ruda, kallas för Pigge av min far, jag är 23 år och jag bor i en egen lägenhet i Sally Hill. Så där skrev jag för att jag inte vet hur man annars börjar en självbiografi. Mallen från lågstadiet får hänga med ett tag till. Mina föräldrar är skilda sedan många år tillbaka och jag har en bonussyster och en bonusmamma, som är lika mycket familj för mig som alla andra i släkten. Jag vet att jag är omtyckt och har lätt för att få vänner, även om jag är lite blyg.

Det som är viktigt för mig är mina vänner, familjen, humor och att må så bra man kan för stunden. Mitt motto här i livet är ”Det ordnar sig alltid”, för det gör det alltid. Även om det kan ta tid, men så småningom gör det alltid det. Jag älskar mina vänner och min familj, men jag tror inte jag säger det tillräckligt ofta. Det händer alltför sällan. Det är dock svårt att prata om. Att säga ordet ”älska” är svårt. Det är det jag hakar upp mig på. Det är till och med lite svårt att skriva. Jag älskar alla i min närhet, men känner lite extra för min morfar och mamma. Vet inte om man får skriva så, men jag ska försöka att inte vara så svensk.

När jag gick i skolan gick jag IT Programmering på John Bauer. För att nu vara helt ärlig och för att göra det helt klart för många som inte helt vet, så var gymnasiet ett helvete för mig. Jag mådde sämre än sämst nästan varje dag och ringde in sjuk nästan hela tiden. Jag trivdes med skolan, mitt val av inriktning och klassen, men det var ändå något som inte stämde. Det finns dock inte kvar längre, utan det har jag sedan dess fram till i våras jobbat på med en kurator på Unga Vuxna på sjukhuset. Nu känner jag mig så pass frisk att jag inte längre behöver det och inte heller den medicin jag var tvungen att äta varje dag.

Det jag hatar mest här i världen, eller som jag helt bara inte kan förstå, är homofobi, rasism, religion och dumma människor. Det sistnämnda har jag fått lära mig att tygla då jag jobbar i ett serviceyrke. På jobbet (Eniro 118118) ringer det sällan in hundraprocentiga kunder. De bra kunderna man får under ett pass kan man räkna på en hand. Så få är de som vet vad de vill, lyssnar på vad man har att säga och sen kan acceptera om det skulle uppstå komplikationer, som säg att ett nummer inte finns på den där gatan han hade där, men att det finns på en närliggande gata bara ett tiotal meter bort.

Till favoritsysslor och intressen hör att se film, spela, umgås, skriva många komman, design, färger, foto och att bara ta det lugnt. Jag är ingen sportfåne, även om jag önskar att jag vore. Det vore skönt att känna ett sug för att träna. Att bara helt spontant ta en löprunda eller sticka ner på gymmet, men jag är inte född sådan tyvärr. För mig att göra något i den stilen kräver motivation, planering och helst en kick i arslet av någon.

Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir vuxen, men att jobba med något inom miljö skulle kunna vara något. Det är min syster som fått mig att spärra upp ögonen för det. Jag har alltid varit något av en tekniknörd och har alltid trott att det är inom det området jag ska jobba, men det verkar inte så. Jag känner inte alls för det, utan jag vill helst jobba med något som skulle ge något. Något som ger någon form av nytta och jag har alltid tyckt om naturen och att det är intressant, men har aldrig tänkt i de banorna förr, så det får jag tacka henne för. Kanske blir vi kollegor?

Jag har alltid haft svårt att prata om känslor och att be om hjälp, men jag har blivit mycket bättre på det. Jag har gett mig sjutton på att jag inte ska bli som pappa och jag är på god väg.

Nu är det din tur. Skriv lite om dig!